Ett år utan pappa

Idag är det ett år sen pappa gick bort. Kan inte fatta att det redan är ett år sen brorsan ringde och väckte mig tidigt på morgonen och berättade. Vi körde dit i regnet och jag kunde inte hålla trårarna borta i bilen och sedan gå den otroligt tunga vägen in och se honom liögga där alldeles lugn och stilla. Fast på ett sätt kändes det lite skönt att slippa se honom lida något mer. Att bara kunna andas med 15% av ena lungan och inget annat måste ha varit otroligt plågsamt. Han sa flera gånger att han inte orkade mer, inte direkt till oss barn men vi fick veta det i alla fall. och jag är glad att han fick den där studen kvällen innan när han mådde bättre och satt och pratade emd hans bästa kompis Gunnar. Egentligen skulle jag och Kenneth ha turats om att sitta där och vaka, men då sa att det inte behövdes eftersom han mådde bättre och han behövde få sova. På ett sätt hade man velat va där i slutet men jag tror faktiskt inte att jag hade pallat det.

Det känns lite konstigt att vara här i sthlm idag, men jag ska fara till graven på måndag istället. Ska försöka att inte deppa ner mig för mycket idag och ta vara på typ den sista dagen och kvällen i Stockholm, vi åker hem imorgon vid 21. Då har jag varit här i 17 dagar. Det har också gått riktigt fort. Men det har varit skönt att komma bort lite även om mycke har gått fel på den här resan och som har påverkat mig negativt och gjort att jag inte riktigt har kunnat ta vara på allt det roliga. Men men, inte direkt något jag kan göra något åt. Men det ska bli skönt att komma hem också. Då ska jag bara ta det lugnt och försöka kurrera mig så att jag mår bättre!

Nu ska jag göra mig i ordning och sedan fara och kolla på prideparaden.