Grattis pappa!

Idag skulle pappa alltså ha fyllt 56 år om han levde. Han gick bort för lite mer än 5 månader sedan, så detta blir första födelsedagen som vi inte kan fira honom. Det känns rätt tungt! Jag for en vända till krykogården för att tända ett ljus vid hans grav. Då fick jag för första gången se hans gravstenen. Innan har det bara varit det där lilla trä korset. Det var rätt jobbigt att se hans namn ingraverat i sten, kändes ännu mer verkligare att han verkligen inte finns kvar här längre. För på något sätt känns det fortfarande som att jag inte riktigt har insett att han inte lever längre. Det kunde gå ganska lång tid mellan gångerna när vi sågs, så det känns lite som att han är nånstans men att vi bara inte har träffats på några månader. Nä usch, jag tycker det är så otroligt orättvist att han skulle dö vid 55 års ålder och bara 11 månader efter att min mamma dog. Jag gick förbi mammas grav och tände ett ljus också eftersom jag inte var där vid jul eller nyår. Nä, som sagt sjukt orättvisst. Jag vill ha mina föräldrar i livet, friska och glada, som jag kan dela min glädje och sorg med. Men det är inte mycket annat att göra än att kämpa vidare, och jag gör mitt bästa trots att det går lite upp och ner!