2 år utan mamma

Idag är det två år sen jag fick det där hemska samtalet från Prästsjögården då dom ringde och sa att vi borde komma dit eftersom mamma plötsligt blivit mycket sämre och dom trodde inte att hon skulle klara sig länge till. Dom väckte mig på måndagmorgon vid ca kl 10 och vi syskon hade varit där kvällen innan och hälsade på för att hon hade haft ganska hög feber och varit sjuk. Men samtidigt var det lite bättre då och på morgonen innan dom ringde hade hon varit piggare och ätit frukost, sedan vände det plötsligt och hon blev mycket sämre. När dom hade ringt mig först av alla, ringde jag storebröderna, och Kenneth var borta men jag och Patrik åkte dit nästan direkt och bilresan dit var bland det jobbigaste jag någonsin gjorde, jag kände ju på mig att det inte verkligen inte var bra alls. När vi kom fram så möttes vi av min morbror som berättade att hon hade hunnit somna in redan. Trots att jag någonstans borde ha varit beredd på det eftersom hon levde många år längre än vad dom trodde, så var det otroligt jobbigt, den värsta dagen i mitt liv. Men jag antar att det är rädslan och sorgen från alla år medan hon har varit sjuk som också kom fram. Jag har aldrig gråtit så mycket, flera timmar i sträck, så att mina ögon var alldeles svullna på kvällen när vi skulle åka dit på en slags minnesstund igen. Det känns både och att vi inte hann dit innan hon somnade in. Jag vet inte om jag hade pallat att se det. Dessutom hade jag hunnit hälsa på henne kvällen innan, men samtidigt skulle jag göra mycket för att nu få en till stund med henne. Trots att det har gått två år nu så känns det fortfarande väldigt tomt och jag ångrar verkligen att jag inte var där och hälsade på mer och visade mer hur mycket hon betydde för mig. Det är på sådana här dagar man önskar att man vore religiös och kunde vara säkrare på att man får träffa henne igen och att hon finns här och vakar över mig och kanske är någon slags skyddsängel.


Här är mamma och jag när jag var nyfödd.

Så det har varit en rätt tung dag idag. Började på praktiken 8:30 och kom hem nu kl 20 eftersom vi hade avdelningsmöte. Men jag hade paus mellan 15-16:30 då jag gick en sväng till kyrkogården. Där kollade jag till både mammas och pappas grav, plockade lite blommor, satt och mindes lite, grät och kollade på älven. Jag tror det var viktigt att jag iaf fick komma iväg en liten stund och vara för mig själv, samtidigt som det har varit rätt skönt och vara upptagen och tänka på annat.

nu ska jag lägga mig och se idol och slappna av lite..