Missbruk

Det var en väldigt intressant och gripande föreläsning i skolan idag från en man som är alkoholist, men som har varit nykter i 11 år. Han drack första gången när han var 13, nu var han 64 och hade suttit i fängelse ett flertal gånger och 3 av hans barn gick i samma spår som honom och blev missbrukare och kriminella. Och han berättade bland annat att man inte kan sluta innan man riktigt har nått sin egen botten och att hans ena son inte hade kommit dit änh. Usch och att bara stå där och veta om vad ens barn går igenom och att han inte vill ta emot hjälp och bli frisk förns han har gått ner sig så totalt och kanske tom känner att han vill ta livet av sig. För det var så långt det gick innan föreläsaren själv kände att han verkligen behövde hjälp och förstod att det var en rättighet att faktiskt få hjälp. Eftersom min pappa var alkoholist så kunde jag känna igen mig i en hel del även om jag inte bodde så mycke med min pappa och känner inte att jag riktigt har utvecklat någon av de kända rollerna som man brukar få när man har en förälder som missbrukar. Fast jag kan ju helt klar säga att jag har fått vissa beteenden pga det. Jag tycker faktiskt att det är fantastiskt att det har gått så bra som det har gjort för mig och mina bröder med tanke på att min mamma också var sjuk och hade personliga assistenter och hemhjälp typ sedan jag var 11 kanske. Ingen av oss har ju varit rebelliska eller misskött någonting. Sedan finns det ju dock alltid en risk att man sedan kanske drar sig till någon typ pojkvän som har det beteendet eller får barn som blir sjuka, eftersom både alkoholismen och mammas sjukdom är ärftliga så känns det ju med som att det är det jag oroar mig. Det kan jag ju inte riktigt påverka så mycket annat än att finnas där och ge dom min tillit och engagemang, och vara en vettig vuxen som ger mina barn ett sunt förnuft och verktyg för att bli starka och klara av att leva sina liv på ett bra sätt.

Sedan funderar jag även lite över hur jag kommer att känna det och bemöta barn i mitt framtida yrke som har föräldrar som missbrukar, jag hoppas ju att jag kommer känna mig någorlunda trygg i att våga ta tag i en sådan situation, trots att jag inte direkt har bearbetat min egen situation med att vara barn till en alkohlist. Det känns som att det är en styrka att i alla fall lite kunna sätta sig in i vad barnet går igenom samtidigt som att jag kanske inte har blivit lika sviken och tvungen att försvara och gömma min pappas beteende lika mycket som andra som bor med en missbrukare oftast gör.

Nä nu tror jag att det får räcka om detta samtalsämne för nu. Men tror helt klart att det är väldigt lärorikt för mig att läsa den här kursen och tänka igenom hur jag har påverkats och fundera på hur jag kanske skulle känna om jag måste ta i tu med barn i förskolan som har missbrukande föräldrar, det är ju inte helt lätt, men viktigt och därför bra att tvingas till att bearbeta det.